Du drar ner mig, så jävla långt ner.
Jag kommer aldrig mer komma upp.
Aldrig
Du sårar mig, på riktigt.
"Det var inte meningen"
Det fattar väl jag också, men det sårar
Sårar att du tror så om mig?
Skulle jag bara bry mig om vad han tycker om mig?
Tror du det själv eller?
Du vet att det jobbigt nu...
Så varför?

Life's a bitch.. For real

2 månader, 8 veckor, 61 dagar.
Det är så lång tid du varit borta nu. 
Jag har nog inte fattat att du inte kommer tillbaka, jag kommer aldrig mer få se dig igen.
Allt är som en berg-och dalbana. Dagarna går bra med hjälp av några fejkade leende. Kvällarna är desto jobbigare, det är då jag får tid att tänka. Ibland kan jag hantera det, men ibland går det inte. Tårarna rinner och jag vet inte vad jag ska göra. Vem ska jag prata med, vem förstår?
Varje dag uppstår nya saker som påminner om dig, vilket innebär fler känslor att hantera. Det är okej att gråta, det vet jag. Och någon gång kommer jag trots allt förstå att det var bäst såhär.
Saknaden är obeskrivlig, jag vet verkligen inte hur jag ska förklara. Om man inte suttit i den här situationen kan man inte förstå.
Det är inte som när man va 3 och ens barbie gick sönder. Tårarna är kanske lika många, men det här har en större innebörd. Dockan kan du limma eller köpa ny. En människa däremot går inte att ersätta, den försvinner, inte ur minnet, men ur verkligheten.
Du och jag kunde prata i timmar och jag visste alltid att det jag sa stannade mellan oss. Jag minns speciellt när vi pratade om vem jag va tillsammans med. Du ställde knasiga frågor, men såhär i efterhand vet jag att det var just dem frågorna som gjorde det roligt att prata med dig. Vem har jag nu?
Visst jag har mina kompisar, och dem är bäst. Men det va något speciellt med att prata med dig.
Nu när jag verkligen behöver prata med dig är det försent. Jag har blivit äldre, jag har börjat se på saker från nya vinklar.
Jag vill kunna prata med dig. För just nu vet jag inte vad jag själv vill.
Du har lärt mig att tänka positivt, se det som är lite positvit när 99% är skit.
När vi flyttade morfar i måndags åkte vi förbi kyrkan. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna, men det var svårt.
Du ska veta att morfar saknar dig fruktansvärt mycket. Han pratar om dig och tänker på dig. Han har det inte lätt nu, verkligen inte alls. Men han kämpar,
kämpar för dig.
 Vi bodde så långt ifrån varandra så du uttnyttjade verkligen de tillfällen vi träffades till max. Ibland gjorde vi nästan för mycket, men det var så otroligt roligt.
När vi åkte till boda borg och sov över. Bara du, jag och Pontus.
Alla gånger vi har badat och lekt i trädgården. Det var sånt som bara du kunde komma på och det finns ingen som någonsin kommer kunna ersätta dig.
Din begravning va min första och jag kunde inte föreställa mig hur jobbigt det skulle vara. Jag grät redan innan och det blev knappast bättre . Tårarna sprutade nästan bokstavligen, men det var så fint. Precis som du ville ha det.
På julafton vet jag en sak jag kommer sakna. Något som är värt mer än alla mina paket. Det är att sitta i ditt knä. Känna att jag betydde mycket för dig, känna att jag var speciell.
Innan varje julafton minns jag att jag hade tränat på nån liten piano grej som jag spelade upp för dig och du blev alltid lika glad och berömde mig. Det är det aldrig någon som kommer göra igen, och dessutom har jag lagt det bakom mig. Inget mer piano på julafton. Aldrig någonsin.
Att livet är kort och orättvist har jag fått reda på nu. Alldelles för kort för att inte visa hur mycket man älskar dem
som står en nära.

Så alla som tror sig stå mig nära. Jag älskar er. Tack för allt stöd under den här tiden.
 Det är bara en som sett mig gråta för det här och det är Märta. Tack för att du hjälpte mig innan och efter.
Tack Elin för att du lyssnat, det har betytt mycket.
Tack till alla andra som också stått ut med mig. Det är inte ofta jag blir såhär, men nu släppte jag allt.
Jag stog min mormor nära, och var inte alls beredd på dethär. Att jag inte va hemma gör inte saken bättre.
Du vet att jag alltid tänker på dig och du är otroligt saknad.
Jag vill spola tillbaka tiden och aldrig trycka på play igen.

Ta vara på varje sekund, för det som har hänt, har hänt och går aldrig att göra om.

Tack till er som orkat läsa, det kommer aldrig mer bli såhär långt, jag lovar.

Jag saknar dig galet mycket. Men jag ska kämpa. Kämpa för oss.
Du vet att du betyder mycket för mig.

Jag sitter och kollar på bilder.
Du är med på få bilder, men dem som du är med på gör mig tårögd.
Att jag inte tog vara på tiden bättre.
Att jag inte visade min uppskattning.
Men du vet att jag älskar dig, trots att det är för sent.
Men jag har lärt mig att vara tydlig med hur det är.
Att visa uppskattning.
Jag älskar dig och det vet du.
Hoppas du har det bra där uppe.

Jag älskar dig, varför du?
Cancer är en elak sjukdom.
Det är svårt att förstå hur ont det gör nät man förlorar någon som står en så pass nära.
Du är alltid min mormor
Och det är jag så sjukt glad för
Alla stunder du och jag har haft, alla sportlov
Tårarna är svåra att hålla tillbaka
För det enda jag vill är att ha dig tillbaka