Jag vet att du inte kan höra av dig hela tiden.
Det förväntar jag mig inte.
Långt ifrån.
Men det här börjar gå för långt.
Håll mig hårt eller släpp mig helt älskling.

Jag vet att jag inte duger.
Jag vet att jag gnäller.
Jag vet att du börjar tröttna på mig.
Jag vet att du tycker en massa saker om mig.
Men om du skulle förstå,
skulle vi slippa alla dessa bråk.
Eller ja, jag är sur, och du fattar inte varför.
Vi går upp och ner,
så har de alltid varit.
Snälla, jag vill klara det här.
Lämna mig inte.
Gör det inte.

Åk inte.
Flytta inte.
Stanna.
Du vet.
Å.K  I.N.T.E

D som i deppmode.
Jag vet inte varför.
Och jag vill va glad.
Men jag vet inte.
Jag skickar inte hjärtan.
Varför vet jag inte.
Du pratar, du börjar bli social.
Men vet du?
Jag orkar inte.
Jag orkar verkligen inte.

Förlåt, jag älskar dig.

Ni vet när de kommer fram att folk har tabbat sig rejält?
Man tror att man inte bryr sig, det är små saker.
Men vet ni?
När de händer, sårar det.
När man inser hur utnyttjad man varit.
Hur dum man varit som inte sagt ifrån.
Att man inte märkt nåt.
Varför man inte berättat för nån.
Du betydde lite för mig, men nu, nej.
Jag vill inte prata med dig, och det vet du.

Det här va bland dom sista orden jag har att säga till dig.

Lycka till med du vet vad.