Att släppa
Att släppa taget. Att släppa taget om nåt som länge betydde allt. Att släppa något som man borde släppt för flera månader sen. Att släppa taget om ångesten. Att släppa fram leendet, det riktiga. Det är inte alla som lyckas fejka att allt är bra. Alltid säga "jo det är bra" fast det inte alls är så. Att alltid försöka dölja. Inte visa sig svag. Att inte börja gråta i skolan när nån säger nåt som påminner om tiden förut.
Allt som har ett slut gråter jag för. Kollar jag på en film, som ska vara rolig, skrattar jag hela tiden, men sen, sista minuten. Då gråter jag. Varför jag gör det. Tja, om jag ändå visste det.
Jag vet att jag måste gå vidare. Fortsätta kämpa. Men jag är inte så jädrans stark som alla påstår. Jag är mjukare än mjukglass på insidan.
Varje dag är en kamp. Varje dag vaknar jag. Sminkar mig, och då sätts leendet på. Kommer hem på kvällen och tar av sminket, och då brister allt.
Kunde man bara spola tillbaka tiden. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på hur allt har blivit. Vilken pannkaka allt blev. Går inte en vecka utan tårar. Jag har så mycket i mitt rum som påminner om allt. Mitt pandora armband har jag varje dag. Pussar det varje morgon och kväll. För där på sitter ni, mormor och morfar, tack för den tid vi fick tillsammans. Tack för att ni fick mig att känna mig betydelsefull. Tack för att jag fick ringa när jag ville. Tack för alla lov. Tack för allt. Fan vad jag saknar er.
Kommentarer
Trackback
