Imorgon kommer alla tycka synd om mig. Och jag hatar det. Jag hatarhatarhatarhatar det. Verkligen. Tänk dig. Du sitter längst fram i kyrkan. Du gråter. Gråter mer än mänskligt. Du ska gå fram, alla kollar på dig. Lägga en blombukett och tänka en sista tanke. Och sen ska alla andra som är där komma fram. Säga en massa saker som visserligen är snälla, men som du inte är mottaglig för för tillfället. Du ska stå där. Låtsas se någorlunda glad ut. Men innerst inne vill du bara lägga dig i sängen. Gråta i kudden och aldrig mer vakna. Du ska se 2 namn. 2 namn på dom som du älskar mest av allt. 2 namn på två personer som du aldrig mer kan se. 
Det är fysiskt omöjligt. Det är teoretiskt omöjligt. Det är omöjligt. Det-Går-Inte.
Imorgon blir det klent med bloggning. Har äckligt mycket andra saker att tänka på.

Massvis med kärlek.
Er Carolina