Svag, svagare, svagast och tja, där efter kommer jag

Nu ger jag upp. Jag vill inte förstå, att slutet är förbi. Att våran tid är över. Jag-vill-inte-förstå. Sorgen, kommer ingen förstå. Ingen kan förstå, för tro mig, för jag har försökt. Men ingen, verkligen ingen, kan förstå sorgen, tomheten. Jag är lämnad, halva min släkt är kaputt borta. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Mormor och morfar är dem snällaste personenerna någonsin. Så galet generösa, så galet omtänksamma. I mina ögon är dem perfektion. För dom är perfekta. När man känner sig sådär riktigt saknad, när nån ringer för att läsa upp schemat för veckan, med exakta tider för att utnyttja tiden till max.

Tiden läker inte såren, saltet som strös i blir bara saltare och saltare.

Kan inte fatta att vi nått slutet.