Allt går emot mig, verkligen allt.
Jag har fått sammanbrott 2 gånger nu.
Känns inte som att nån förstår.
Ingen som vill ta sig tid att lyssna på mig.
Alla har sina egna tankar, som är högre prioritierade än mina.
Alla har belastat mig något fruktansvärt.
Jag vet det mesta om alla känns det som.
Jag ställer gärna upp, men då vill jag få nåt tillbaka.
Jag ska ringa alla när dem vill prata, aldrig nån som ringer mig.
Ni som tycker att jag har deppat färdigt, ni kan hoppa av här, för jag är så nere nu, så det finns inte...
Jag försöker se det positiva, men vet ni?
Det finns inget som ens är i närheten av att vara positivt.
Jag behöver ha nån som alltid finns där.

"Det sägs att kompisar är som stjärnor, dem lyser inte alltid, men finns där ändå"